»Hör på hur det hänger ihop! Min bror, som kom hit för att hjälpa mig och föra mig härifrån med våld, om så skulle behövas, mötte kardinalens utskickade, som kom för att hämta mig, och följde efter honom. När han kom till ett ensligt och avlägset ställe på vägen, drog han värjan och fordrade, att den utskickade skulle lämna ifrån sig de papper han förde mid sig; den utskickade ville sätta sig till motvärn och min bror dödade honom.»
»O!» utropade fru Bonacieux darrande.
»Betänk att det var det enda möjliga. Min bror beslöt då att använda list i stället för våld; han tog papperen, han infann sig här själv som kardinalens sändebud, och om en eller ett par timmar kommer en vagn och hämtar mig för kardinalens räkning.»
»Jag förstår, det är er bror, som skickar vagnen.»
»Alldeles! Men det är inte allt: det där brevet ni fått och som ni tror vara från fru Chevreuse…»
»Nå?»
»Det är falskt.»
»Vad säger ni?»
»Ja, falskt; det är en snara, för att ni inte skall göra något motstånd, när man kommer för att hämta er.»
»Men det är ju d'Artagnan, som kommer.»
»Tro inte det, d'Artagnan och hans vänner äro kvar i lägret vid La Rochelle.»
»Hur vet ni det?»
»Min bror träffade flera av kardinalens utskickade, förklädda till musketörer. Meningen var, att han skulle kalla er ner i porten, ni skulle tro er ha att göra med vänner, man skulle med våld rycka er härifrån och föra er tillbaka till Paris.»
»O, min Gud, mitt huvud svindlar i detta virrvarr av orättfärdiga handlingar! Jag känner», fortfor fru Bonacieux och förde händerna till pannan, »att om detta skall fortfara, så blir jag vansinnig!»
»Vänta…!»
»Vad är det?»
»Jag hör ljudet av hovslag; det är min bror, som nu far härifrån — jag skall vinka ett sista farväl åt honom.»
Mylady öppnade fönstret och gav fru Bonacieux ett tecken att komma fram till henne; den unga kvinnan skyndade dit.
Rochefort red förbi i galopp.
»Farväl, min bror!» ropade mylady.
