Chevaliern lyfte upp huvudet, såg de två unga damerna och vinkade vänligt med handen åt mylady, i det han fortsatte sin färd.
»Den gode Georges!» sade hon, i det hon stängde fönstret med ett ansiktsuttryck fullt av öm kärlek och melankoli.
Och hon gick tillbaka och satte sig på sin förra plats, som om hon varit fördjupad i tankar, som uteslutande rörde hennes egen person.
»Förlåt om jag stör», sade fru Bonacieux, »men vad råder ni mig att göra? Ack, min Gud, ni har större erfarenhet än jag — säg mig därför — låt mig höra!»
»Först och främst», sade mylady, »kan det ju hända, att jag misstar mig och att 'Artagnan och hans vänner verkligen komma för att befria er.»
»Ack, det vore alltför härligt!» utropade fru Bonacieux; »men så mycken lycka är inte mig beskärd!»
»Då förstår ni, att det helt enkelt skulle bli en tidsfråga, ett slags kappridning om vem som skulle komma hit först. Om edra vänner äro de snabbaste, är ni räddad, om kardinalens hantlangare hinna först, är ni förlorad.»
»Ack ja, ja, förlorad utan förbarmande! Vad är då att göra, vad är att göra?»
»Det ges en mycket enkel och mycket naturlig utväg.»
»Vilken då? Ack, säg?»
»Jo, att vänta, gömd någonstans i grannskapet och på det sättet göra sig förvissad om, vilka som komma och fråga efter er.»
»Men var skulle jag vänta?»
»Åh, den frågan är lätt besvarad; jag kommer ju själv att stanna och hålla mig dold ett par mil härifrån, medan jag väntar på att min bror skall komma och söka upp mig. Nåväl, jag tar er med, vi gömma oss och vänta tillsammans.»
»Men man låter mig nog inte komma ut härifrån, jag är ju så gott som en fånge.»
»Eftersom man tror mig fara på kardinalens befallning, tror man nog inte er vara så angelägen att följa mig.»
»Nåväl?»
»Jo, vagnen håller vid porten, ni säger mig farväl, ni stiger upp på fotsteget för att omfamna mig en sista gång min brors betjänt, som kommer för att hämta mig, är förberedd, han ger postiljonen ett tecken och vi fara härifrån i galopp.»
»Men d'Artagnan då, d'Artagnan, om han kommer?»
»Det få vi ju veta.»
