Hoppa till innehållet

Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/610

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Ja.»

»Följ då den här korridoren, tills ni kommer till en liten trappa, som leder dit.»

»Bra! Tack!»

Och de båda kvinnorna skildes åt, i det de utbytte ett älskvärt småleende.

Mylady hade talat sanning, hon kände sig verkligen tung i huvudet, ty hennes brådstörtade och illa ordnade planer brottades ännu med varandra som i ett kaos. Hon hade behov av att vara ensam för att bringa en smula reda i sina tankar. Hon blickade osäkert in i det kommande, hon behövde litet tystnad och ro för att ge alla sina ännu orediga idéer en tydlig form, en bestämd plan.

Det mest brådskande av allt var att föra bort fru Bonacieux och gömma henne på något säkert ställe, för att i nödfall begagna henne som gisslan. Mylady började att frukta för utgången av denna förfärliga tvekamp, i vilken hennes fiender inlade lika mycken ihärdighet som hon blodtörstig grymhet.

Dessutom kände hon, liksom man har förkänning av ett annalkande oväder, att denna utgång var nära förestående och icke kunde bli annat än fruktansvärd.

Det viktigaste för henne var således som sagt att få fru Bonacieux i sitt våld. Fru Bonacieux var d'Artagnans liv, hon var mer än hans liv, hon var den kvinnas liv, som han älskade; det var alltså i händelse av motgång ett medel att kunna underhandla och med säkerhet erhålla goda villkor.

Alltså, denna punkt var klar: fru Bonacieux följde henne utan att misstänka något, och en gång gömd med henne i Armentières, var det lätt att få henne att tro, att d'Artagnan icke kommit till Béthune. Om fjorton dagar allra sist skulle Rochefort vara tillbaka; under dessa fjorton dagar skulle hon således ha tid att övertänka, vad som borde göras för att hämnas på de fyra vännerna. Hon skulle gudskelov icke få tråkigt, ty hon skulle ha den ljuvaste sysselsättning, som händelserna kunna skänka en kvinna av hennes skaplynne: att uttänka och förbereda en god hämnd.

Medan hon gick och grubblade på allt detta, hade hon ögonen med sig och inpräglade i sitt minne trädgårdens topografi. Mylady var som en skicklig general, som tar i beräkning såväl seger som nederlag och som är beredd, alltefter krigslyckans växlingar, att rycka framåt eller blåsa till reträtt.

Efter en timmes förlopp hörde hon en mild röst, som ro-