pade henne; det var fru Bonacieux, Den goda abbedissan hade naturligtvis samtyckt till allt, och till att börja med skulle de nu supera tillsammans.
När de kommo upp på gården, hörde de bullret av en vagn, som stannade utanför porten.
Mylady lyssnade.
»Hör ni?» sade hon.
»Ja, bullret av vagnshjul.»
»Det är den vagn, min bror skickar.»
»Ack, min Gud!»
»Seså, mod nu bara!»
Det ringde på klosterporten; mylady hade icke misstagit sig.
»Gå upp på ert rum», sade hon till fru Bonacieux, »ni har väl några dyrbarheter, som ni önskar ta med er.»
»Jag har hans brev», sade hon.
»Nå, gå då efter dem och kom sedan upp till mig, vi äta i största hast; kanske komma vi att resa en del av natten och måste därför hämta krafter.»
»Store Gud», sade fru Bonacieux och tryckte handen mot sitt bröst, »det känns som om mitt hjärta ville brista, jag kan inte gå!»
»Seså, mod, mod! Tänk på att om en kvarts timme är ni räddad, och att vad ni gör, gör ni för hans skull.»
»O, ja, allt för honom! Ni har med ett enda ord återgivit mig modet! Gå förut, jag kommer strax!»
Mylady skyndade upp till sig; där träffade hon Rocheforts betjänt och gav honom instruktioner.
Han skulle vänta vid porten; om händelsevis musketörerna skulle bli synliga, så skulle vagnen köra bort med full fart, fara runt omkring klostret och invänta mylady i en liten by, som låg på andra sidan skogen. I så fall skulle mylady gå genom trädgården och till fots bege sig till byn; vi ha redan nämnt, att mylady utmärkt väl kände till denna del av Frankrike.
Om musketörerna icke syntes till, skulle allt gå som det blivit överenskommet: fru Bonacieux skulle stiga upp på vagnen under förevändning att ta avsked av mylady, och denna skulle föra bort henne.
Fru Bonacieux kom in, och för att skingra alla misstankar hos henne, ifall hon hyste några, upprepade mylady i hennes närvaro för betjänten hela den senare delen av hans instruktioner.
Mylady gjorde några frågor om vagnen; det var en post-
