schäs förspänd med tre hästar och körd av en postiljon; Rocheforts betjänt skulle rida framför den som kurir.
Myladys fruktan, att fru Bonacieux kunde hysa några misstankar, var alldeles ogrundad; den stackars unga kvinnan var alldeles för renhjärtad för att kunna misstänka en sådan trolöshet hos en kvinna; för övrigt var grevinnan Winters namn, som hon hört abbedissan nämna, henne alldeles obekant, och hon visste icke ens, att en kvinna hade haft en så stor och ödesdiger del i hennes livs olyckor.
»Som ni ser, sade mylady, då betjänten avlägsnat sig, »är allt färdigt. Abbedissan misstänker ingenting och tror, att man kommer och hämtar mig för kardinalens räkning. Medan den här mannen går och utdelar de sista befallningarna, så skynda er att förtära något, drick en tår vin och låt oss fara.»
»Ja», sade fru Bonacieux maskinmässigt, »låt oss fara.»
Mylady gav henne tecken att sätta sig bredvid henne, slog i åt henne ett litet glas spanskt vin och lade för henne ett stycke kyckling.
»Säg själv», sade hon, »om inte allt är så gynnsamt som möjligt för oss. Natten är snart inne, i daggryningen äro vi framme vid vår tillflyktsort, och ingen kommer att ha en aning om vart vi tagit vägen. Seså, mod nu bara, drick litet vin och ät en smula!»
Fru Bonacieux åt maskinmässigt några bitar och fuktade läpparna i vinglaset.
»Seså, seså», sade mylady, i det hon ämnade tömma sitt glas, »gör som jag!»
Men just som hon skulle föra glaset till läpparna, stannade hennes hand orörlig; hon hade från vägen hört liksom det avlägsna dånet av galopperande hästar, som närmade sig, och nästan samtidigt tyckte hon sig höra hästar gnägga.
Detta buller ryckte henne ur hennes glädje, liksom ett åskdån väcker upp oss mitt i en ljuv dröm; hon bleknade och skyndade fram till fönstret, medan fru Bonacieux steg upp häftigt darrande och stödde sig mot stolen för att icke falla.
Man såg ännu ingenting, man endast hörde galoppen, som närmade sig alltmera.
»O, min Gud!» utropade fru Bonacieux. »Vad är det för buller?»
»Det kommer från våra vänner eller från våra fiender», sade mylady med sin förfärliga kallblodighet. »Stanna kvar där ni är, jag skall säga er det.»