D'Artagnan fattade Athos’ hand med obeskrivlig ångest.
»Men säg», sade han, »du tror således…?»
Hans röst dog bort i en snyftning.
»Jag tror allt», svarade Athos och bet sina läppar blodiga för att icke låta höra en suck.
»D'Artagnan, d'Artagnan», utropade fru Bonacieux, »var är du? Lämna mig inte, du ser ju, att jag håller på att dö.»
D'Artagnan släppte Athos’ händer, som han ännu höll krampaktigt slutna i sina, och skyndade fram till henne.
Hennes vackra ansikte var helt och hållet vanställt, hennes glasaktiga ögon hade icke någon blick mera, en konvulsivisk darrning skakade hela hennes kropp, svetten rann i hennes panna.
»För Guds skull, kalla hit någon! Porthos, Aramis, skynda efter hjälp!»
»Gagnlöst», sade Athos, »gagnlöst, för det gift, som hon skänker i, finns inte något motgift.»
»Ja, ja, hjälp, hjälp», viskade fru Bonacieux.
Samlande sina sista krafter fattade hon därpå den unga mannens huvud mellan sina händer, betraktade honom ett ögonblick som om hon lagt hela sin själ i denna sista blick, och med ett snyftande skrik tryckte hon sina läppar mot hans.
»Constance, Constance!» utropade d'Artagnan.
En suck gick över den unga kvinnans läppar, smekte sakta d'Artagnans, och i denna suck höjde sig denna rena, kärleksfulla själ över stoftet och steg upp till himmeln.
D'Artagnan tryckte nu endast ett lik i sina armar.
Den unga mannen uppgav ett rop och föll ned bredvid sin älskade, lika blek och lika iskall som hon.
Porthos grät, Aramis knöt handen mot himmeln, Athos gjorde korstecknet.
I detta ögonblick syntes i dörren en man, nästan lika blek som de, som voro inne i rummet; han blickade omkring sig och såg fru Bonacieux död och d'Artagnan utan medvetande.
Han uppträdde just i det ögonblick av bedövning, som följer strax på stora olyckshändelser.
»Jag bedrog mig således inte», sade han, »det där är herr d'Artagnan, och ni äro hans tre vänner, herrar Athos, Porthos och Aramis.»
De, vilkas namn blivit uttalade, sågo förvånade på den främmande; de tyckte sig alla tre känna igen honom.
»Mina herrar», återtog den nykomne, »ni söka liksom jag
