en kvinna — en kvinna», tillade han med ett förfärligt leende, »som måste ha gått fram här, ty jag ser där ett lik!»
De tre vännerna förblevo tysta, men rösten och anletsdragen återkallade i deras minne en man, som de redan hade sett, fastän de icke kunde erinra sig under vilka omständigheter.
»Mina herrar», fortfor den främmande, »eftersom ni inte tyckas känna igen en man, som sannolikt två gånger haft er att tacka för livet, så får jag väl lov att uppge mitt namn, jag är lord Winter, den där kvinnans svåger.»
De tre vännerna uppgåvo ett rop av förvåning.
Athos steg upp och räckte honom handen.
»Var välkommen, mylord», sade han, »ni är en av de våra!»
»Jag reste från Portsmouth fem timmar efter henne», sade lord Winter, »jag kom tre timmar senare än hon till Boulogne, tjugu minuter för sent för att hinna upp henne i Saint-Omer, och slutligen förlorade jag hennes spår i Lilliers. Sedan färdades jag på måfå och frågade alla jag mötte, tills jag fick se er rida förbi i full fart. Jag kände igen herr d'Artagnan. Jag ropade på er, men ni svarade inte; jag ville följa efter er, men min häst var för uttröttad för att springa lika fort som edra. Och ändå ser det ut, som om ni trots all er skyndsamhet skulle ha kommit för sent.»
»Ja, som ni ser», sade Athos och visade lord Winter på den döda fru Bonacieux och d'Artagnan, som Porthos och Aramis höllo på och försökte återkalla till medvetande.
»Äro de döda båda?» frågade lord Winter lugnt.
»Nej, lyckligtvis», svarade Athos, d'Artagnan är endast avsvimmad.»
»Så mycket bättre!» sade lord Winter.
D'Artagnan slog verkligen i detta ögonblick upp ögonen.
Han slet sig lös ur armarna på Porthos och Aramis och kastade sig som en vansinnig över sin älskades lik.
Athos steg upp, gick med långsamma och högtidliga steg fram till sin vän, omfamnade honom ömt, och då han brast ut i snyftningar, sade Athos med sin ädla och övertygande röst:
»Seså, min vän, var nu en man! Kvinnorna gråta över de döda, männen hämnas dem!»
»O, ja», utropade d'Artagnan, »är det för att kräva hämnd, så är jag färdig att följa dig!»
Athos begagnade sig av detta ögonblick av styrka, som hoppet om hämnd återgav hans olyckliga vän, för att ge Porthos och Aramis ett tecken att gå efter abbedissan.
