Porthos och Aramis sågo på varandra bleknande. Lord Winter trodde, att Athos mist förståndet.
»Drag er alltså tillbaka var och en till sig», sade Athos, »och låt mig handla. Ni inse väl, att i min egenskap av hennes man tillhör detta mig. Men en sak, d'Artagnan, om du inte förlorat det, så ge mig papperet, som den där mannen tappade ur sin hatt och på vilket stadens namn stod skrivet.»
»Åh», sade d'Artagnan, »jag förstår, det där namnet, skrivet av hennes egen hand…»
»Där ser du», sade Athos, »att det finns en Gud i himmelen!»
64.
MANNEN I RÖDA KAPPAN
Athos’ förtvivlan hade lämnat rum för en stilla och sluten smärta, som gjorde de framstående själsegenskaperna hos denna man ännu mera lysande. Helt upptagen av en enda tanke, tanken på det löftet han givit och det ansvar han iklätt sig, var han den siste, som drog sig tillbaka in i sitt rum, bad värden skaffa honom en karta över landskapet, lutade sig över den, rådfrågade de uppdragna kommunikationslinjerna, fann, att fyra olika vägar förde från Béthune till Armentières, samt lät kalla in betjänterna.
Planchet, Grimaud, Mousqueton och Bazin infunno sig genast och mottogo Athos’ tydliga, punktliga och allvarliga befallningar.
De skulle bege sig av i morgongryningen dagen därpå och skynda till Armentières, var och en på olika väg. Planchet, den intelligentaste av de fyra, skulle följa den väg, på vilken vagnen försvunnit, som de fyra vännerna skjutit på och som, enligt vad man påminner sig, åtföljdes av Rocheforts betjänt.
Athos skickade ut betjänterna först och främst därför, att under den tid dessa karlar varit i hans och hans vänners tjänst, hade han hos var och en av dem funnit olika och väsentliga egenskaper.
Vidare var det alldeles säkert förhållandet, att betjänter, som frågade sig för hos folk de mötte, väckte mindre misstankar än deras herrar och rönte större sympati hos dem de vände sig till.
