Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/618

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

I korridoren mötte de henne, ännu helt uppskakad och bestört över så många händelser; hon tillkallade några nunnor, som nu mot alla klostrets regler stodo inför fem karlar.

»Min fru», sade Athos, i det han lade d'Artagnans arm under sin, »vi överlämna åt edra fromma omsorger denna olyckliga unga kvinnas stoft. Hon var en ängel på jorden, innan hon blev en ängel i himmeln. Behandla henne som en av edra systrar, vi skola en dag återkomma för att bedja vid hennes grav.»

D'Artagnan dolde sitt ansikte vid Athos’ bröst och skakades av våldsamma snyftningar.

»Ja, gråt», sade Athos, »gråt, du hjärta fullt av kärlek, ungdom och liv! Ack, hur jag önskar, att jag kunde gråta som du!»

Och han drog sin vän med sig, öm som en far, tröstande som en präst, stor som den man, som lidit mycket.

Alla fem, åtföljda av sina betjänter, som ledde deras hästar, gingo fram på vägen till Béthune, vars förstad man kunde se, och stannade vid första värdshus de träffade på.

»Men», sade d'Artagnan, »skola vi inte förfölja den där kvinnan?»

»Sedan», sade Athos, »jag måste först vidtaga några åtgärder.»

»Hon undkommer oss», genmälde den unga mannen, »hon undkommer oss, och det blir ditt fel.»

»Jag ansvarar för henne», sade Athos.

D'Artagnan hyste så stort förtroende till sin väns ord, att han sänkte huvudet och gick in i värdshuset utan att svara något.

Porthos och Aramis betraktade varandra utan att kunna begripa Athos’ säkerhet.

Lord Winter för sin del trodde, att Athos talade på detta sätt för att stilla d'Artagnans smärta.

»Och nu, mina herrar», sade Athos, efter att ha förvissat sig om att det fanns fem lediga rum på värdshuset, »låt oss gå var och en in till sig. D'Artagnan behöver vara ensam för att gråta och sova; jag åtar mig allt, ni kunna vara lugna.»

»Jag tycker ändå», sade lord Winter, »att om några åtgärder skola vidtagas mot grevinnan, så tillkommer det mig, ty hon är min svägerska.»

»Och mig», sade Athos, »ty hon är min hustru.»

D'Artagnan log, ty han förstod, att Athos’ måste vara säker på sin hämnd, då han avslöjade en sådan hemlighet.