liksom Athos sett blodfläckarna och lagt märke till platsen, där vagnen stannat; men han hade fortsatt längre än Athos och inne i den lilla staden Festubert hade han gått in på ett värdshus för att dricka ett glas vin och där, utan att behöva fråga, fått veta, att en sårad karl, som följde en i postschäs resande dam, måste stanna där, emedan han icke förmådde fara längre. Man hade tillskrivit olyckshändelsen några tjuvar, som skulle ha överfallit vagnen inne i skogen. Mannen hade stannat kvar i staden, fruntimret hade bytt om hästar och fortsatt sin resa.
Planchet sökte få reda på postiljonen, som kört postschäsen, och det lyckades honom. Han hade skjutsat fruntimret till Fromelles och från Fromelles till Armentières. Planchet red tvärs över fälten, och klockan sju på morgonen var han i Armentières.
Där fanns endast ett värdshus, nämligen Posten. Planchet gick dit och anmälde sig som en betjänt, som sökte plats. Han hade icke talat tio minuter med folket på värdshuset, förrän han fått veta, att ett ensamt fruntimmer hade anlänt dit klockan elva på aftonen, hade tagit ett rum, låtit kalla upp värden och sagt honom, att hon ämnade stanna någon tid för att lära känna omgivningarna.
Planchet behövde icke veta mera. Han skyndade till mötesplatsen, fann de tre betjänterna ordentligt på sina poster, ställde dem på vakt vid alla värdshusets utgångar och skyndade tillbaka till Athos, som just åhörde slutet av Planchets rapport, då hans vänner kommo in.
Allas ansikten voro dystra och häftigt upprörda, till och med Aramis’ eljest alltid så blida anlete.
»Vad är att göra?» frågade d'Artagnan.
»Vänta», svarade Athos.
Var och en gick in till sig.
Klockan åtta på aftonen gav Athos befallning att sadla hästarna och lät tillsäga lord Winter och sina vänner, att de skulle göra sig i ordning till avfärd.
På ett ögonblick voro alla färdiga. Var och en undersökte sina vapen och gjorde dem i ordning. Athos kom sist och fann d'Artagnan redan till häst och otåligt väntande.
»Tålamod!» sade Athos. »Ännu fattas någon.»
De fyra ryttarna sågo sig förvånade omkring, ty de sökte förgäves utfundera, vem denna någon kunde vara.
I detta ögonblick förde Planchet fram Athos’ häst, och musketören kastade sig lätt upp i sadeln.
»Vänta på mig», sade han, »jag är strax tillbaka.»
