Och han red bort i galopp.
En kvarts timme därefter återvände han verkligen följd av en maskerad man, insvept i en stor röd kappa.
Lord Winter och de tre musketörerna sågo frågande på varandra. Ingen av dem kunde ge den andre några upplysningar, ty ingen visste, vem denna man var. Emellertid tänkte de, att det väl skulle så vara, eftersom det skedde på Athos’ befallning.
Klockan nio på aftonen satte den lilla kavalkaden sig i rörelse med Planchet som vägvisare och följde samma väg som vagnen hade tagit.
Det var en hemsk anblick att se dessa sex män färdas fram under tystnad, ruvande var och en på sin tanke, mörka i hågen som hopplösheten, dystra som straffdomen.
65.
DOMEN
Det var en mörk och stormig natt; tjocka moln drogo fram på himmeln, beslöjade stjärnornas ljus; månen skulle icke gå upp förrän vid midnatt. Emellertid, vid skenet av en blixt, som flammade till vid horisonten, såg man vägen, som rullade upp sig vit och ödslig; sedan, när blixten slocknat, försänktes allt åter i mörker.
Varje ögonblick måste Athos ropa på d'Artagnan, som oupphörligt red före den lilla truppen, och tvang honom att återtaga sin plats i ledet, som han om ett ögonblick övergav på nytt; han hade bara en tanke, den att skynda framåt, och det gjorde han även.
Man red under tystnad igenom den lilla staden Festubert, där den sårade betjänten stannat, och följde sedan Richebourgskogen; då man kommit till Herlier, vek Planchet, som fortfarande tjänstgjorde som vägvisare, av åt vänster.
Flera gånger hade lord Winter, Porthos och Aramis försökt att ställa några ord till mannen i röda kappan, men vid varje fråga de gjorde honom, endast bugade han sig utan att svara. De förstodo då, att den okände hade något skäl att iakttaga tystnad, och de upphörde att tilltala honom.
