Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/634

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

fläckade kärlek och min eviga frälsning, som för alltid blivit hotad genom den förtvivlan, vari ni störtat mig. Dö i frid!»

Lord Winter gick fram i sin tur.

»Jag förlåter er», sade han, »att ni förgiftade min bror och att ni lät mörda hertigen av Buckingham, jag förlåter er den stackars Feltons död och edra brottsliga anslag mot min egen person. Dö i frid!»

»Och jag», sade d'Artagnan, »jag ber er förlåta, min fru, att jag genom ett bedrägeri ovärdigt en adelsman framkallade er vrede. I utbyte förlåter jag er mordet på min stackars väninna och edra grymma hämndförsök mot mig själv, jag förlåter er och jag gråter över er. Dö i frid!»

»I am lost», mumlade mylady på engelska, »I must die!»[1]

Därpå reste hon sig upp själv och kastade omkring sig en av dessa klara och skarpa blickar, som tycktes springa fram ur ett öga av eld.

Hon såg ingenting. Hon lyssnade, men hörde ingenting.

Hon var omgiven endast av fiender.

»Var skall jag dö?» frågade hon.

»På andra stranden», svarade bödeln.

Därpå förde han henne ombord på färjan, och just som han själv skulle stiga i, lämnade Athos honom en penningsumma.

»Se där», sade han, »priset för er förrättning, så att man måtte se, att vi handla som domare.»

»Det är bra», sade bödeln, »och må nu denna kvinna i sin tur veta, att jag här icke utövar mitt yrke, utan att jag fullgör en människoplikt.

Och han kastade pengarna i floden.

Färjan avlägsnade sig mot vänstra stranden av Lys, förande med sig brottslingen och skarprättaren; alla de andra stannade kvar på högra stranden, där de föllo på knä.

Farkosten gled långsamt utefter färjlinan under återskenet från ett blekt moln, som i detta ögonblick hängde över vattnet. Man såg den lägga till vid andra stranden; de båda personerna avtecknade sig i svarta konturer mot den rödaktiga horisonten.

Under överfarten hade mylady lyckats lösa upp repet, varmed hennes fötter voro bundna, och i samma ögonblick båten lade till, hoppade hon lätt i land och tog till flykten.

Men marken var slipprig; då hon kommit upp på strandsluttningen, halkade hon och föll på sina knän.

  1. Jag är förlorad, jag måste dö.