vilka ni anklaga mig», vrålade mylady, »så fören mig inför en domstol. Ni ha ingen domsrätt över mig, ni äro inga domare.»
»Jag föreslog er Tyburn», sade lord Winter, »varför antog ni inte det?»
»Därför att jag inte vill dö!» skrek mylady och spjärnade emot, »därför att jag är för ung att dö!»
»Den, som ni förgiftade i Béthune, var ännu yngre än ni, och likväl är hon död», sade d'Artagnan.
»Jag skall gå i kloster, jag skall bli nunna», sade mylady.
»Ni var i ett kloster», sade bödeln, »och ni rymde därifrån för att bringa min bror på fall»
Mylady uppgav ett skrik av förfäran och sjönk ned på knä.
Bödeln tog henne under armarna, lyfte upp henne och ville föra henne ned till färjan.
»O, min Gud!» skrek hon, »min Gud, tänker ni dränka mig?»
Dessa hennes skrik hade något så hjärtslitande, att d'Artagnan, som i början var den ivrigaste att förfölja henne, nu sjönk ned på en trädstubbe och satt där och sänkte huvudet och höll för öronen med härderna; men trots detta hörde han henne ändå hota och skrika.
D'Artagnan var yngst av dessa män, modet svek honom.
»Nej, jag kan inte längre vara med om detta ohyggliga uppträde», sade han, »jag kan inte tillåta, att denna kvinna dödas på sådant sätt!»
Mylady hade hört dessa få ord, de gåvo henne åter en gnista hopp.
»D'Artagnan, d'Artagnan», skrek hon, »kom ihåg, att jag älskat dig!»
Den unga mannen reste sig och tog ett steg mot henne.
Men Athos drog värjan och ställde sig i vägen för honom.
»Om du tar ett enda steg till, d'Artagnan», sade han, »så måste vi korsa våra klingor!»
D'Artagnan föll på knä och bad.
»Seså, bödel», fortfor Athos, »gör din plikt!»
»Gärna, monseigneur», sade bödeln, »ty så sant jag är en god katolik, tror jag mig handla fullkomligt rättrådigt; då jag på denna kvinna utövar mitt kall.»
»Det är bra», sade Athos.
Han tog ett steg fram mot mylady.
»Jag förlåter er», sade han, »det onda ni gjort mig, jag förlåter er min förstörda framtid, min förlorade ära, min
