återvände slutligen som överbringare av Buckinghams sista och sorgliga gåva till drottningen.
Konungens glädje var mycket stor; han bemödade sig icke att dölja den och visade den till och med på ett överdrivet sätt inför drottningen, ty liksom alla svaga själar saknade Ludvig XIII ädelmod.
Men snart blev konungen på nytt dyster och olustig hans panna var icke en av dem, som klarna för en längre tid; han kände, att då han återvände till lägret, skulle han återfalla i sitt slaveri, och ändå begav han sig tillbaka dit.
Kardinalen var för honom den tjusande ormen och han själv var fågeln, som hoppar från gren till gren utan att kunna undkomma honom.
Också var återfärden till La Rochelle djupt bedrövlig. Våra fyra vänner i synnerhet förvånade i hög grad sina kamrater: de färdades tillsammans sida vid sida med mörka blickar och sänkta huvuden. Athos ensam lyfte emellanåt upp sin breda panna; en blixt lyste till i hans ögon, ett bittert leende flög över hans läppar, men därpå föll han tillbaka i sitt grubbel liksom kamraterna.
Så fort eskorten gjort halt i någon stad och de ledsagat konungen till hans bostad, drogo de fyra vännerna sig tillbaka antingen till sitt kvarter eller till något avlägset värdshus, där de varken drucko eller spelade; de endast samtalade med låg röst och sågo noga efter att ingen lyssnade på dem.
En dag, då konungen gjort halt på vägen för att skjuta skator för falk, och de fyra vännerna enligt sin vana, i stället för att följa vakten, stannat i ett litet värdshus vid landsvägen, kom en man ridande för lösa tyglar från La Rochelle-hållet och stannade vid porten för att dricka ett glas vin; han kom därvid att kasta en blick in i rummet, där de fyra musketörerna sutto vid ett bord.
»Hallå, herr d'Artagnan!» ropade han; »är det inte er jag ser därinne?»
D'Artagnan lyfte upp huvudet och uppgav ett glädjerop. Det var den mannen, som han kallade sin onda ande, den okände från Meung, från Fossoyersgatan och från Arras.
D"Artagnan drog värjan och rusade till dörren.
Men denna gång, i stället för att fly, kastade den okände sig av hästen och gick emot d'Artagnan.
»Åh, min herre», sade den unga mannen, »så träffar jag er då äntligen! Den här gången skall ni inte undkomma mig.»
»Det är inte heller min avsikt, min herre, ty den här gången söker jag er. I konungens namn arresterar jag er! Jag
