»Ja, jag vet, att ni är en behjärtad man», sade kardinalen i nästan vänlig ton; »alltså kan jag också på förhand tala om för er, att ni kommer att bli rannsakad och till och med dömd.»
»En annan kunde svara ers eminens, att han bär sin benådning på fickan; men jag nöjer mig med att säga: befall, monseigneur, jag är färdig!»
»Er benådning?» sade Richelieu förvånad.
»Ja, monseigneur.»
»Och undertecknad av vem? Av konungen?»
Och kardinalen inlade i dessa ord ett egendomligt uttryck av ringaktning.
»Nej, av ers eminens.»
»Av mig? Är ni tokig, herre?»
»Monseigneur känner väl igen sin egen stil.»
Och d'Artagnan räckte kardinalen det dyrbara papperet, som Athos frånryckt mylady och som han givit d'Artagnan för att tjäna honom till skyddsbrev.
Hans eminens tog papperet och läste upp innehållet sakta och med tonvikt på varje stavelse:
»Det är på min befallning och för statens väl som innehavaren av detta papper utfört vad han gjort.
Den 3 december 1627. Richelieu.»
Då kardinalen läst dessa få rader, föll han i djupa tankar, men han gav icke papperet tillbaka åt d'Artagnan.
»Han tänker nu efter, vilket dödssätt han skall välja åt mig», tänkte d'Artagnan. »Nåväl, på min ära, han skall få se, hur en adelsman vet att dö!»
Richelieu stod fortfarande tankfull och rullade ihop och upp igen papperet, som han höll i handen, Slutligen lyfte han upp huvudet och fäste sin örnblick på detta ärliga, öppna och intelligenta ansikte, läste i de av tårar härjade anletsdragen alla de lidanden d'Artagnan utstått under en månads tid och tänkte för tredje eller fjärde gången på, vilken framtid denna tjuguettåriga yngling kunde ha och vilka fördelar hans handlingskraft, hans mod och goda huvud kunde erbjuda en god herre.
Å andra sidan hade myladys brott, hennes makt och hennes infernaliska snille mer än en gång skrämt honom. Han kände liksom en hemlig glädje över att för alltid vara befriad från denna farliga medbrottsling..
Han rev långsamt sönder papperet, som d'Artagnan så ädelmodigt lämnat ifrån sig åt honom.
