»Jag är förlorad!» sade d'Artagnan för sig själv.
Och han böjde sig djupt inför kardinalen liksom en man, som säger: »Herre, ske din vilja!»
Kardinalen gick fram till bordet, och utan att sätta sig skrev han några rader på ett pergament, som redan förut till två tredjedelar var fullskrivet, och satte sitt sigill under.
»Det är min dödsdom!» tänkte d'Artagnan. »Han vill bespara mig ledsnaden på Bastiljen och långsamheten av en rannsakning. Det är i alla fall mycket älskvärt av honom.»
»Se här, min herre», sade kardinalen, »jag har tagit från er en fullmakt in blanco och ger er här en annan. Namnet fattas i den här fullmakten, det får ni skriva dit själv.»
Det var en löjtnantsfullmakt vid musketörerna.
D'Artagnan föll till kardinalens fötter.
»Monseigneur», sade han, »mitt liv tillhör er! Befall hädanefter över det! Men denna gunst, som ni bevisar mig, förtjänar icke jag. Jag har tre vänner, som äro mera förtjänta av den och mera värdiga…»
»Ni är en bra gosse, d'Artagnan», avbröt kardinalen honom och klappade honom förtroligt på axeln, förtjust över att verkligen ha besegrat denna motspänstiga natur. »Gör med den här fullmakten vad ni vill, men påminn er endast, att fastän namnet är in blanco, så är det åt er som jag ger den.»
»Aldrig skall jag glömma det», svarade d'Artagnan, »det kan ers eminens vara övertygad om.»
Kardinalen vände sig om och sade med hög röst:
»Rochefort!»
Chevaliern, som antagligen väntat utanför dörren, kom genast in.
»Rochefort», sade kardinalen, »ni ser här herr d'Artagnan, han tillhör hädanefter mina vänner. Må man därför taga varandra i famn och förhålla sig lugnt, om man vill behålla huvudet!»
Rochefort och d'Artagnan kysste varandra med yttersta spetsen av läpparna, men kardinalen var där och observerade dem med sina skarpa ögon.
De lämnade rummet på samma gång.
»Vi träffas en annan gång, eller hur, herr d'Artagnan?» sade Rochefort.
»När ni behagar!» sade d'Artagnan.
»Tillfälle skall nog yppa sig!» genmälde Rochefort.
»Vad är det?» frågade Richelieu, i det han öppnade dörren.
