tusen skrytsamma ord, frågade Bicarat, vad klockan möjligen kunde vara, och gjorde honom sina komplimanger för det kompani hans bror fått i regementet Navarra; men hur han skämtade, vann han ingenting. Bicarat var en av dessa slagskämpar av järn, som icke falla annat än döda.
Emellertid måste man få ett slut på saken. Patrullen kunde komma och ta alla de stridande, sårade eller ej, kungens och kardinalens folk. Athos, Aramis och d'Artagnan omringade Bicarat och uppmanade honom att ge sig. Ehuru ensam mot alla och med ett värjstyng, som genomborrat låret, ville han ändå hålla stånd; men Jussac, som rest sig upp på armbågen, ropade åt honom att ge sig. Bicarat var gaskognare liksom d'Artagnan; han slog dövörat till och nöjde sig med att skratta, och mellan två parader gav han sig tid att med värjspetsen utpeka en plats på marken och sade parodierande ett bibelspråk:
»Här skall Bicarat dö, ensam bland dem, som voro med honom!»
»Men de äro fyra mot dig ensam, sluta därför, jag befaller det!» ropade Jussac.
»Ja, när du befaller det, är det en annan sak», svarade Bicarat; »eftersom du är min korpral, måste jag lyda.»
Och i det han gjorde ett språng tillbaka, bröt han av värjan mot knät för att icke behöva lämna den från sig och kastade stumparna över klostermuren, varpå han lade armarna i kors och visslade en visa, populär bland kardinalens anhängare.
Tapperheten respekteras alltid, även hos en fiende. Musketörerna saluterade Bicarat med sina värjor och stucko dem tillbaka i skidorna. D'Artagnan gjorde likaledes, och biträdd av Bicarat, den ende av gardet som var på benen, bar han Jussac, Cahusac och den av Aramis’ motståndare, som endast var sårad, in under klosterportiken. Den fjärde var, som vi sett, död. Sedan ringde de på klockan, och förande med sig fyra värjor av fem, begåvo de sig glädjedruckna. på väg till herr de Trévilles palats.
Man såg dem arm i arm intaga hela gatans bredd och föra med sig alla musketörer de mötte, så att till slut blev det en verklig triumfmarsch. D'Artagnans hjärta svällde av stolthet, där han marscherade mellan Athos och Porthos, varmt tryckande deras armar.
»Om jag inte ännu är musketör», sade han till sina nya. vänner, i det han gick in genom porten till herr de Trévilles palats, »så är jag väl åtminstone antagen som aspirant?»
