Sida:De tre musketörerna 1911.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


platsen. Aramis hade redan dödat en av sina motståndare, men den andre ansatte honom häftigt; i alla fall var Aramis’ ställning fortfarande god och han kunde ännu försvara sig.

Bicarat och Porthos hade just givit varandra en samtidig stöt; Porthos hade fått ett värjstyng i armen och Bicarat i låret. Men som ingendera av blessyren var allvarlig, fortsatte de endast sin fäktning så mycket ursinnigare.

Athos, sårad på nytt av Cahusac, bleknade synbart, men vek icke tillbaka en tumsbredd; han hade endast bytt om hand och förde värjan med vänstra handen.

D'Artagnan kunde nu enligt den tidens duellagar komma till någon av de andras hjälp; medan han med blicken sökte, vem av hans stridskamrater som behövde hans bistånd, uppfångade han ett ögonkast av Athos. Detta ögonkast hade en sublim vältalighet. Athos skulle hellre ha dött än med ord begärt hjälp, men med blicken kunde han göra det. D'Artagnan gissade, vad han menade, gjorde ett oerhört språng och föll i flanken på Cahusac utropande:

»Vänd er mot mig, eller dödar jag er!»

Cahusac vände sig om; det var hög tid. Athos, som nu hölls upprätt endast av sitt stora mod, sjönk ned på ett knä.

»För Guds skull, döda honom inte, unga man!» skrek han. »Jag har en gammal räkning att göra upp med honom, när jag väl blir frisk och kry igen. Avväpna honom endast, bind hans värja! Bra, mycket bra!»

Detta utrop från Athos framkallades därav, att Cahusacs värja slogs ur hans hand och kastades tjugu steg bort. Cahusac och d'Artagnan störtade båda fram, den ene för att ta igen den, den andre för att bemäktiga sig den; men d'Artagnan, som var vigare, hann först fram och satte foten på den.

Cahusac sprang då fram till den av Aramis dödade kamraten, tog hans värja och ämnade återvända till d'Artagnan; men på vägen mötte han Athos, som under denna rast på ett ögonblick hade fått igen andan och som av fruktan för att d'Artagnan skulle döda hans fiende, ville börja striden på nytt.

D'Artagnan förstod, att det skulle varit att väcka Athos’ ovilja, om han nu icke låtit honom hållas. Och det dröjde icke heller många sekunder, förrän Cahusac föll, med halsen genomborrad av en värjstöt.

I samma ögonblick satte Aramis värjspetsen mot sin fallna motståndares bröst och tvang honom att begära pardon.

Återstodo således Porthos och Bicarat. Porthos kom med