Detta var allt vad herr de Tréville begärde; han önskade Bernajoux ett snart tillfrisknande, tog avsked av herr de La Trémouille och gick hem igen och lät genast skicka bud till de fyra vännerna, att han väntade dem till middagen.
Herr de Tréville tog hos sig emot en högst utvald krets, för övrigt alltigenom antikardinalistisk. Man kan således lätt förstå, att samtalet under hela middagen vände sig kring de två nederlag, som hans eminens’ garde hade lidit. Och som d'Artagnan hade varit de två dagarnas hjälte, var det även till honom alla lyckönskningarna ställdes, något som Athos, Porthos och Aramis unnade honom, och det icke blott som goda kamrater, utan även som män, som tillräckligt ofta fått sin del med av berömmet för att låta honom behålla sitt.
Vid sextiden tillkännagav herr de Tréville, att han måste bege sig till Louvren; men som timmen för den av konungen beviljade audiensen för länge sedan var förbi, så i stället för att begära tillträde genom lilla trappan, placerade han sig med de fyra unga männen i väntrummet. Konungen var ännu icke återkommen från jakten. Våra unga män hade väntat en knapp halvtimme bland en hel samling av hovmän, då alla dörrar slogos upp och man anmälde hans majestäts ankomst.
Vid denna anmälning kände d'Artagnan en rysning genom märg och ben. Det följande ögonblicket skulle antagligen bli avgörande för hela hans kommande liv. Också riktades hans blick med ängslan på den dörr, genom vilken konungen skulle komma in.
Ludvig XIII kom in i spetsen för de andra; han var klädd i jaktkostym, ännu helt dammig, med höga stövlar och en piska i handen. Vid första ögonkastet kunde d'Artagnan se, att konungens lynne visade på storm.
Denna sinnesstämning, hur synbar den än var hos hans majestät, hindrade icke hovmännen att ställa upp sig på ömse sidor om hans väg, ty i ett kungligt väntrum är det dock bättre att bli sedd av en uppretad blick än att alls icke bli sedd. De tre musketörerna tvekade därför icke att ta ett steg framåt, under det däremot d'Artagnan stannade gömd bakom dem; men ehuru konungen personligen kände Athos, Porthos och Aramis, gick han förbi dem utan att se på dem, utan att tala till dem och som om han aldrig skulle ha sett dem. När konungens blick en sekund vilade på herr de Tréville, uthärdade han den med en sådan fasthet, att
