det var konungen, som vände bort sin, för att därpå halvhögt mumlande gå in i sin våning.
»Affärerna stå illa», sade Athos småleende, »och inte lära vi bli riddare av hans majestäts orden den här gången.»
»Vänta här tio minuter», sade herr de Tréville, »och om ni inte till den tiden sett mig komma ut, så återvänd hem till mig, ty då tjänar det ingenting till, att ni vänta längre på mig.»
De fyra unga männen väntade tio minuter, en kvart, tjugu minuter, och när de sågo, att herr de Tréville icke kom tillbaka, gingo de sin väg mycket oroliga över vad som skulle komma.
Herr de Tréville hade djärvt inträtt i konungens kabinett och funnit hans majestät vid mycket dåligt lynne, sittande i en länstol och med piskskaftet slående sina stövlar, vilket icke hindrade herr de Tréville att med det största lugn i världen fråga efter hans majestäts befinnande.
»Dåligt, mycket dåligt», svarade konungen, »jag har tråkigt!»
Detta var verkligen Ludvig XIII:s värsta sjukdom, och det hände ofta, att han tog fatt i någon av sina hovmän, drog honom med sig i en fönstersmyg och sade: »Kom hit, min vän och låt oss ha tråkigt tillsammans!»
»Huru! Har ers majestät tråkigt?» sade herr de Tréville. »Har då inte ers majestät haft något nöje av jakten i dag?»
»Skönt nöje! Allt försämras, vid min själ, och jag vet inte om det är villebrådet, som inte lämnar några spår efter sig längre, eller hundarna, som inte ha någon näsa. Vi få upp en tiospetsare, vi driva den under sex timmar, och då han är färdig att hålla stånd, då Saint-Simon redan satt hornet till munnen för att blåsa halali — krasch! kommer hela släppet på falskt spår och börjar driva en tvåårig kalv. Ni skall få se att jag blir tvungen att avstå från hetsjakten, liksom jag måst avstå från att jaga med falkar. Ack, jag är en bra olycklig konung, herr de Tréville! Jag hade inte mer än en jaktfalk och han dog i förrgår.»
»Jag förstår er sorg, sire, och det var en grym otur; men jag tar för givet att ni ännu har kvar en hel hop andra falkar, sparvhökar och rovfåglar.»
»Och inte en människa, som kan dressera dem. Falkonerarna försvinna alltmer, och det finns inte längre någon mer än jag, som känner konsten att jaga för hund. När jag inte finns längre, är det slut med alltsammans, och
