tig de La Trémouille komma ut därifrån och gå fram till honom sägande:
»Herr de Tréville, hans majestät har skickat efter mig för att få veta, hur det förhöll sig i går med uppträdet utanför mitt hotell. Jag har sagt honom sanningen, nämligen att felet låg hos mitt folk och att jag var beredd att till er framföra mina ursäkter. Eftersom jag nu träffar er här, ber jag er mottaga dem och att alltid i mig se en av edra vänner.»
»Herr hertig», svarade herr de Tréville, »jag var så säker på er sanningskärlek, att jag inte inför hans majestät önskade mig någon annan försvarare än er. Jag ser att jag inte tagit fel, att det ännu i Frankrike finns en man, om vilken man utan att misstaga sig kan säga vad jag tillåtit mig säga om er. Jag tackar er!»
»Det är bra, det är bra!» utropade konungen, som stått mellan de båda dörrarna och hört dessa artigheter. »Säg honom endast, Tréville, eftersom han påstår sig vara en av edra vänner, att även jag skulle vilja vara en av hans, men att han försummar mig, att det snart är hela tre år sedan jag såg honom, och att jag aldrig får se honom, om jag inte skickar efter honom. Säg honom allt detta från mig, ty det är saker som inte en konung kan säga själv.»
»Tack, sire, tack!» sade hertigen. »Men jag hoppas ers majestät inte tror — ja, jag säger det alls inte med avseende på herr de Tréville — att de som ers majestät ser varje timme av dagen, äro de tillgivnaste.»
»Å, ni har hört vad jag sade, så mycket bättre, hertig, så mycket bättre!» sade konungen och kom inom dörren. »Jaså, det är ni, Tréville! Var äro edra musketörer? Jag bad er ju i förrgår att ta dem med — varför har ni inte gjort det?»
»De vänta därnere, sire, och med er tillåtelse kan ju La Chesnaye säga till dem att komma upp.»
»Ja, ja, låt dem genast komma! Klockan är strax åtta och klockan nio väntar jag besök. Farväl, herr hertig, och kom snart tillbaka! Kom in, Tréville!»
Hertigen bugade sig och gick. I samma ögonblick han öppnade dörren, blevo de tre musketörerna och d'Artagnan, vägledda av La Chesnaye, synliga högst upp i trappan.
»Kom in, mina tappra vänner», sade konungen, »kom in! Jag måste gräla på er.»
Musketörerna gingo fram, bugande sig; d'Artagnan följde dem, hållande sig bakom dem.
