tjänst hos en sådan Kresus; han fortfor att leva i den tron tills efter kalaset, med vars kvarlevor han höll sig skadeslös för en lång fasta. Men då han på kvällen skulle bädda sin herres säng, blev det slut på Planchets bedrägliga förhoppningar. Sängen var den enda i hela lägenheten, som bestod av ett ytterrum och en sängkammare. Planchet fick sova i ytterrummet på ett täcke, som tagits ur d'Artagnans säng och som denne tillsvidare avstod ifrån.
Athos å sin sida hade en betjänt, som han dresserat för sin tjänst på ett alldeles särskilt sätt och som man kallade Grimaud. Denna värda herre var mycket tystlåten av sig — vi mena naturligtvis Athos. Sedan fem eller sex år tillbaka, som han levat i största förtrolighet med sina kamrater Porthos och Aramis, kunde dessa visserligen minnas, att han ofta smålett, men aldrig hade de hört honom skratta. Han ord voro korta och uttrycksfulla, alltid sägande vad de ville säga, ingenting vidare: inga grannlåter, inga broderier och utsmyckningar. Hans tal utgjordes av fakta utan några episoder.
Ehuru Athos knappast var trettio år och synnerligen väl utrustad både till kropp och själ, visste ingen om honom, att han hade någon kärleksförbindelse. Han talade aldrig om kvinnor. Han hindrade visserligen icke andra att tala om dem i hans närvaro, men det var lätt att se, att detta slags samtal, vari han icke deltog annat än med bittra ord och misantropiska anmärkningar, på det högsta misshagade honom. Hans tillbakadragenhet, hans enstöringsnatur och tystlåtenhet gjorde honom nästan till en gubbe; han hade därför, för att icke behöva gå från sina vanor, lärt Grimaud att lyda honom på en enkel åtbörd eller blott och bart en rörelse av läpparna. Han talade aldrig till honom annat än i högst ovanliga fall.
Ibland kunde det dock hända, att Grimaud, som fruktade sin herre som elden på samma gång han var mycket fäst vid hans person och hyste stor vördnad för hans ljusa förstånd, trodde sig ha fullkomligt förstått, vad han önskade, och rusade i väg för att utföra befallningen, men råkade göra rama motsatsen. Då ryckte Athos på axlarna, och utan att bli ond gav han honom ett ordentligt kok stryk. Sådana dagar kunde Athos säga några ord.
Porthos hade, som man väl kunnat märka, en karaktär alldeles motsatt Athos. Han icke blott talade mycket, han talade även högljutt; för övrigt gjorde det honom detsamma, den rättvisan måste man göra honom, om man
