hörde på honom eller ej: han talade för att det roade honom. att tala och att höra sig själv tala. Han talade om allt möjligt utom om vetenskaperna och anförde som skäl för, att han aldrig talade om dem, sitt inrotade hat från barndomen mot de lärda. Han såg mindre förnäm ut än Athos, och känslan av hans underlägsenhet i det avseendet hade i början av deras bekantskap ofta gjort honom orättvis emot denna ädling, som han i stället sökte att överglänsa genom sina lysande kostymer. Men i sin enkla musketörsrock och endast genom det sätt, varpå han kastade huvudet tillbaka och flyttade fram foten, intog Athos genast den honom tillkommande första platsen och förvisade den storståtliga Porthos till den andra. Porthos tröstade sig däröver genom att uppfylla herr de Trévilles väntrum och högvakten i Louvren med ryktet om sina framgångar hos det täcka könet, något som Athos aldrig talade om; och nu för ögonblicket, efter att ha stigit från ämbetsmannaadeln till den gamla militära adeln, från tjänstemannafrun till baronessan, var det för Porthos fråga om ingenting mindre än en utländsk furstinna, som ville honom ofantligt väl.
Ett gammalt ordspråk säger: »sådan herre, sådan dräng. Låt oss därför övergå från Athos’ betjänt till Porthos’, från Grimaud till Mousqueton.
Mousqueton var en normand, vars fredliga namn, Boniface hans herre hade ändrat till det oändligt mycket mera välklingande Mousqueton. Han hade trätt i Porthos tjänst på de villkoren, att han endast skulle erhålla kläder och husrum, men dessa av magnifik beskaffenhet; han begärde endast två timmars ledighet om dagen för att ägna dem åt en industri, som kunde avhjälpa hans andra behov. Porthos hade gått in på affären, den passade honom utmärkt. Han lät göra tröjor åt Mousqueton av sina gamla rockar och kappor, och tack vare en synnerligen skicklig skräddare, som putsade upp hans gamla paltor och vände dem, så att de blevo som nya — under det skräddarens hustru misstänktes för att söka förmå Porthos att frångå sina aristokratiska vanor — gjorde Mousqueton en ganska ståtlig figur, när han gick efter sin herre.
Vad åter beträffar Aramis, vars karaktär vi tro oss ha tillräckligt skildrat och som vi för övrigt liksom hans kamraters kunnat följa under dess vidare utveckling, hette hans betjänt Bazin, Tack vare det hopp hans herre hyste att en dag bli prästvigd, var Bazin alltid klädd i svart, som
