»Högre upp, herr d'Artagnan, högre upp!»
»Fru d'Aiguillon då?»
»Ännu högre!»
»Kanske fru de Chevreuse?»
»Mycket högre ändå!»
»Hennes ma…» D'Artagnan hejdade sig.
»Ja, herr d'Artagnan!» svarade den förskräckta borgaren så sakta, att det knappast hördes.
»Och med vem?»
»Vem skulle det kunna vara med, om inte med hertigen av…»
»Med hertigen av...»
»Ja, herr d'Artagnan», svarade mannen ännu saktare än förut.
»Men hur vet ni allt det där?»
»Åh! Hur jag vet det?»
»Ja, hur vet ni det? Inga halva förtroenden eller… ni förstår?»
»Jag vet det genom min hustru, herr d'Artagnan, genom min egen hustru…»
»Och genom vem vet hon det?»
»Genom herr de La Porte. Har jag inte sagt er, att hon är guddotter till herr de La Porte, drottningens högt betrodda man? Herr de La Porte hade anställt min hustru hos hennes majestät, för att vår stackars drottning åtminstone skulle ha någon att lita på, övergiven som hon är av konungen, utspionerad av kardinalen, och förråd av alla människor.»
»Åhå, nu börjar jag förstå!» sade d'Artagnan.
»Och nu kom min hustru hem för fyra dagar sedan — ett av hennes villkor, då hon tog emot platsen, var att få hälsa på mig två gånger i veckan, ty som jag redan haft äran säga er, min hustru håller mycket av mig — min hustru kom som sagt hem och anförtrodde mig, att drottningen i detta ögonblick kände sig mycket ängslig till mods.»
»Verkligen?»
»Ja, det ser ut som om herr kardinalen förföljer och trakasserar henne mer än någonsin. Han kan inte förlåta henne den där historien med sarabanden. Ni känner väl till den historien?»
»För tusan, om jag känner till den!» svarade d'Artagnan, som aldrig hört ett ord om den, men icke ville visa sin okunnighet.
