varandra litet på förhand, varpå d'Artagnan bugade sig till tecken att han var beredd att höra på.
»Jag har hört talas om herr d'Artagnan som en mycket tapper ung man», sade borgaren, »och detta välförtjänta rykte har bestämt mig för att anförtro er en hemlighet.»
»Tala, min herre, tala!» sade d'Artagnan, som instinktlikt började vädra något fördelaktigt.
Borgaren gjorde en ny paus och fortfor därpå:
»Jag har en hustru, som är anställd vid hovet som linnesömmerska hos drottningen och som varken saknar förstånd eller skönhet. Man rådde mig att gifta mig med henne för snart tre år sen, fast hon ägde nästan ingenting, och jag gjorde det, därför att herr de La Porte, drottningens släpbärare, är hennes gudfar och beskyddare…»
»Nåväl?» sade d'Artagnan.
»Jo», återtog mannen, »det är så att min hustru blev bortförd i går morse, då hon kom ut från sitt arbetsrum.»
»Och av vem blev hon bortförd?»
»Jag vet ingenting säkert, men jag misstänker en viss person.»
»Och vem är denna person, som ni misstänker?»
»En man, som förföljt henne sedan en längre tid tillbaka.»
»Å, tusan!»
»Men tillåt mig säga», fortfor mannen, »att jag är övertygad om att det är mindre fråga om kärlek än politik i allt det här.»
»Mindre fråga om kärlek än om politik?» eftersade d'Artagnan med mycket tankfull min. »Och vem misstänker ni?»
»Jag vet inte om jag bör säga er, vad jag misstänker…»
»Jag får fästa er uppmärksamhet på, att jag inte frågar er om någonting alls. Det är ni, som kommit hit, det är ni, som sagt, att ni hade en hemlighet att anförtro mig. Gör därför som ni behagar, ännu är det tid för er att dra er tillbaka.»
»Nej, herr d'Artagnan, nej! Ni ser ut att vara en hederlig ung man, och jag skall ha förtroende för er. — Jag tror som sagt inte, att det är för några egna kärleksaffärer som min hustru blivit arresterad, utan för en mycket högre uppsatt dams än vad hon är.»
»Åhå! Skulle det vara för fru Bois-Tracys skull?» sade d'Artagnan, som inför småborgaren ville ge sig min av att vara väl underrättad om hovets affärer.
