deras skötsel, föda och gödningssätt, som aldrig slår felt, derest det noga efterföljer.
Stekt Kalkon.
Om den skal blifwa rätt god, bör den wara ung; åtminstone icke mycket öfwer årsgammal; des kött synes hwitt och läckert, men är mycket hårdsmält för magen, hwarföre gamla kalkoner äro bast at koka, til a la daube och dylikt, som granna kokböcker innehålla.
Til stekens godhet då Kalkon är ung, hör aldeles icke det arma kreaturets jagande, spöslitning och dylika marter, som den tyranniska wällusten påfunnit. Det är nog at han är wäl gödd, slagtad så at bloden hastigt afrinner, plåckad medan han är warm, och uphängd öfwer natten wid hufwudet. När han skall nyttjas swedes han öfwer itänd halm, då alla blodpinnar och dylikt skräp bortplockas. Uttagningen bör ske af en wan hand, ty om det minsta rifwes på innanmätet, är steken skämd til smaken. Derföre bör man, om tilfället så medgifwer, låta kreaturet swälta en dag innan det slagtas, då den toma kräfwan är mindre farlig, och äfwen det inre ej så snart benäget at spricka. Hufwudet, halsen, wingarna och benen nedan om knät, huggas bort; och sedan steken är wäl twättad inuti med kallt watten slås kokande watten på henne i et djupt fat, hwarmed hon ligger öfwertäckt til dest det kallnar. Et
