114
på dem; då är bättre at tillskapa en smaklig soppa deraf på följande sätt. Alla benen krossas wäl sönder och läggas i en panna med täppt låck, tillika med alt det bruna som är på stekfatet, en krossad ingefära, en bit smör och salt, at på sakta eld koka i et halft stop watten. Imedlertid kokas en soppa af et Jungfrumått hafwer- eller fina korngryn, och en bit smör, sedan de upkokat och äro skummade; i en annan panna lägges et halft skålpund wäl rensade och twättade swiskon at koka en fjerndels time, men silas sedan up ur wattnet, och läggas tilhopa med grynen, när bägge delarne äro färdige, silas bensoppan dertil med et par bitar såcker. Skulle soppan då wara för tunn, afredes hon med litet brynt smör och mjöl, Men icke at hon blir tjock, som gör henne obehaglig. Denna soppa är mycket smaklig och gör mera nytta, än upstufwade ben. Har man då tagit wara på den anförda benbouillongen, blir den en god hjelp för soppans godhet. Äfwen en sådan soppa kan kokas af har-carcasser, när köttet är afätet, då man äfwen nyttjar framdelen på haren til hjelp, sedan den är sönderkrossad. Det är en besynnerlig fin smak hos alt wildt, hwarföre det är skada at bortkasta något, innan man dragit all möjlig nytta deraf. Denna slags benbouillon sätter äfwen hög smak på surkål, jämwäl det wattnet man doppar stekfogel i, när det silas igenom hårsil til kålen. Man bör sluta deraf, huru snart
