man då up köttet ifrån fjällen, dock at de på intet sätt rubbas. Så många senor och ben som kan fås, rensas bort, litet stött muskottblomma, skirdt smör, litet win, salt och rifwet bröd strös på köttet, som blandas nätt om på fisken med et par knifwar, packas sedan slätt til, öfwerströs med rifwet bröd och lägges med fjällsidan ned på et halster, på hwars bägge sidor står en tegelsten, som håller uppe et spjäll med eldkol öfwer fisken, sedan han är wäl begjuten med smör; halstret ställes på het askmörja, men ofwanpå får wara friska kol. När han är lagom brun serveras han warm, och ätes nätt, at ej fjällen åtskiljas. Denna fisk har aldeles smak af ostron, och kan ätas med mera nöje än kokt, emedan groft aborrkött är mindre behagligt. Annars borde aldrig någon granlåt lagas af annan fisk, än den som stått lik. Då behöfwer han blandas med annat, medan han förlorar det fina, som rätt bibehållet kan aldrig nog wärderas.
At koka Braxen.
Hwem kan icke göra det utan at läsa det tryckt? torde dock hända at ej litt försök ökas dess wärde. Han får icke heller twättas med watte, utan sedan han är rentorkad med et kläde, begjutas med ättika, at dermed ligga betäckt et par timar, innan han skall kokas. När han då i upkokadt salt watten skal nedläggas, twättas hwart stycke med ättikan.
