At förwara gröna Ärter
Är det kinkigaste af alt, nämligen när man önskar äta dem i sin rätta smak, ty som insyltade kokas de aldrig mjuka, och som ugntorkade förlora de sin färg, samt fordra en oändelig aktsamhet wid spritningen, om icke wid nyttjandet en gröt skal omgifwa en hop hårda stenar, som näppligen låta tugga sig. En del salta in dem i bouteiller, men ändamålet är icke wunnet, då de blifwa lika hårdkokade; ty har man funnit sig bäst wid, at wälja ärterna härtil, ej altför späda, ej heller för stora, men medan de ännu behålla den späda grönskan på sig. Äfwen wid spritningen akta sig för ojämnheten. Desse förwällas då i upkokadt sjöwatten, bredas ut på et bord at swalna, samt läggas i rena bouteiller, som hafwa ingen olust, til halsen mej längre. Men har då tilreds en lagom salt lake af friskt sjöwatten, som slås på den jämnt til halsen, hwarmed de korkas, hartsas och förwaras i källare der de äro fria för frost. Wid bruket slår man dem i en soppsil at laken rinner wäl bort, och ställer dem i kallt watten på elden; när det är kokhett slås det bort och kallt i stället; så länge til des all sältan är ifrån ärterna, som kokas lyckt på lagom eld med kort spad, et stycke smör, samt en slef mellansirap, som gör alt slags grönt, kål, rötter och hwad som hälst, mört och smakligt; när de äro fullkokade
