mun är stadens högtidsnamn, och tackar innerligen Gud, med sina högst orena läppar, at hon icke är så syndig och brotslig som andra människor! Oaktadt alt detta är Bigotina med all sin förmenta gudsfruktan en willerwalla i sin hushållning, en tung börda för sin i sjelfwa werket fromme man. En Christendoms förstörerska hos sina barn, dem hon i sin twungna nitälskan mera leder från, än til den kärleksrike Skaparen, en plåga för sit husfolk, en förskräckelse för sina så kallade wänner och grannar, hwilkas fel hon aldrig nog kan förstora, och det som ännu är bedröfligare och skadligare: en gifwen orsak til bespottares åtlöje, som föresatt sig at trampa alt heligt under fötterna. En så beskaffad Christendoms-öfning är et rigtigt strömfall på deras qwarn, och i det fallet är Bigotina, med all sin skrymtagtiga andagt, en skadligare lem i samhället än en missdådare.
Prudentia är en rar Dame; hennes trångtänkte man yfwes, ty han tror sig hafwa fått sjelfwa Minerva i famnen. Politiken är hennes hufwudyrke, Europas öden hwälfwer hon på sina fem finger, och under det hennes egen hushålls-styrelse skenar til häckenfjäll, håller hon i rikstömarne med Ministrarne och afgör de subtilaste regerings-ärenden i sin kloka hjärna. Hennes werksamma själ tillåter henne ingen tid at befatta sig med hushålls-sysslor, hon måste ständigt wara omgifwen af raisoneurer, hennes snälla tunga wet sällan af någon hwila, och hen-
