Sida:Den Nya och Fullständiga Kok-Boken-1801.djvu/345

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
21

Du sitter då i din wäfstol eller wid spinrocken, intet complimenttwång hindrar dig från gerningen. Med en wänlig nick bewälkommer du dem och anwisar et wäl skurat säte til hwila. Emedlertid kastar du et nyfiket öga på den blänkande Frun. Öron, hals, armar och finger synes dig wara smidde i guld. Dit hjeta suckar, och du tänker: lycksalig måste den wara på jorden, som är ägare af så mycket guld. — Men, kära Gumma, skona dine suckar, wid detta tilfäller torde de wara obehörige. Hwem wet, om icke et af bekymmer krossadt hjerta döljer sig under denna skimrande granlåt, som innan kort torde resa genom Assistance-Contoiret til en annan och lämna sin förra ägare uti brist och ånger öfwer et förlorat intresse och en ansenligt förminskad köpesumma. Emedlertid sitter din guld- eller silfwerring qwar på fingret, som Prästen satte honom wid din bröllopsdag. Lyckligt wis känner du ej dine förmoner emot de höge och förnäme, ty då blefwe du högmodig, du tyckes wara naturens kjäle-barn, ty inom dit stånd wisar han sine måttlige fordringar och med det samma, huru gärna han skonade sina förnuftige warelser ifrån at flyga högre än wingarne bära och ifrån det frätande bekymmer, som derpå följer. — Tiden med alla sina stunder; dagen med sit ljus, solen med sit sken ärbjuda sig dig hwar morgon til

en
B 3