twänne kalla watten efter hwarandra, (som är nödwändigt om håret skal komma rigtigt bort, ej heller böra de koka längre i första wattnet, än til des håret begynner lossna,) klyfwas de nätt med en wass yxa, tungan tages ut, och sedan tungroten är bortskuren rensas hon ifrån det hwita skinnet, klyfwes och kokas utom hufwudet derföre at hon altid blir hård, eller ock oätlig, när hon sitter qwar på sit ställe. När nu hufwudet är nätt och snyggt, brytes käkbenet ifrån munnen så försigtigt, at intet kött följer med; och som tänderna i synnerhet om sommaren äro fulla med gräs, som gör en behaglig syn wid bordet, wikes köttet undan, en hwass knif sättes twars öfwer tandraden, då man med et slag af yxhammaren skiljer dem ifrån sit rum, hwilket om det sker försigtigt, beröfwar hufwudet intet af sin skapnad. När alt obehörigt är afskrädt på öron, ögon och kindköttet, läggas hufwuden i en wid castrull med upkokadt watten och salt tillika, med tungorna och fötterna i tu klyfda och wäl skrädda at fullkokas; hjernan följer icke med, utan lägges på en tallrik til sit behof. När hufwuden äro lagom kokta, som bör wäl efterses at de ej blifwa det för mycket, kunna tungorna koka en stund efteråt, ty de tala mycket mer, äfwenså fötterna. Så snart hufwuden komma ur wärman, lägges och kramas köttet på dem i ordning, innan de kallna, och öfwerströs med helt litet fint salt. Wanligast är at steka dem på halster; men som det tunna blir
