Sida:Den bergtagne.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Första Stycket.

Bland våra bönder finner man ofta ätter, som hafva särdeles anlag för konst eller handtverk. Denna gåfva har då son ärft efter far många ättled igenom. Sålunda finner man ätter, der son efter far varit märkligt händige smeder. De nå då den högsta toppen i en maskinbyggare eller något dylikt. Andra hafva varit skicklige träskärare. Af denna ätt födes så till sist en bildhuggare. Andra äro spelmansätter och så vidare. Den, som jag här vill förtälja om, var af en slik spelmansätt och hette Torger. Hans far hette Jon och var den bäste spelman i bygden; men han var aldrig utom bygdgränsen med sin fiol. Han var med och spelade på gästabud och i glada lag, när man bad honom om det, men eljest lefde han af sitt torp. Det var ett egendomligt torp, som låg något långt upp på lien. Det var bra litet, men dock nog för bergningen. Så fick han också många slantar för fiolspel hela året om.

Ätten hade en gång varit mäktigare än nu. Ett stycke nedanför torpet låg en grann gård, och der satt den störste kaxen i bygden Sylfest. — En god äng skilde gården från torpet. Denna äng hade en gång i tiden varit samega, men folket på gården hade genom många skälmstycken tagit rätten från torpfolket, och nu hörde ängen till gården. Folk sade att Sylfests