4
farfar hade gjort samma knep som halte-fan: han hade lagt mull från sin jord i skorna, och, när han så stod på den hälften, som hörde torpet till, svor han på, att det var sin jord han hade under fötterna. Detta var icke det enda skälmstycke, som folk hade att säga om Sylfests ätt. Den hade tjent sig upp på hästhandel och lurat många, så att folk menade, att det inte var stor välsignelse med de styfrarne. Men allt detta kunde inte bota för att Jon ofta måste draga en suck, när han vid svåra tider såg nedåt och blef varse huru grannt gräset stod på ängen. Men när han så tog fiolen och spelade en visa[1], och barnen togo i att leka och dansa på golfvet, så glömde han snart all sin harm, ty Jon var godsint och barnafrom. Hans hustru var ett raskt men skarpt qvinnfolk. Hon tog i att bannas och sade, att det var likare, om han lärde upp barnen till att slita och sträfva. Men Jon ville icke lägga sig mellan barnen och fiolen. Den hade hört till ätten så långt de kunde minnas. Den äldste i ätten hade gjort fioler, senare hade de tagit sig till att spela på dem. Och son hade lärt af far och lagt litet till af sig sjelf, och så hade de bygt upp konsten den ene efter den andre.
Jon såg straxt, att det var Torger, och ingen af de andra barnen, som skulle ärfva fiolen; han hängde jemt efter den, men arbeta ville han icke. Bara han skulle vara ute och räfsa
- ↑ Det norska ordet är här slaatt. Men som detta saknar motsvarighet i vårt språk (ty ordet låt i hornlåt o. s. v., som är det närmaste liktydiga, begagnas blott i inskränkt mening), måste det på svenska allt efter den olika meningen blifva öfversatt än med visa, än med polska och än med marsch.
