6
svarade Torger. Då log Jon. Men Torger hade hört af far sin, att den, som skulle bli mästerspelman, fick lof att lära af strömkarlen och ge honom ett godt spickeköttlår i lärpengar. Så lurade Torger sig en dag in i staburen[1]. Der hang både fläsk och kött. Torger såg länge på en grann, fet fårbog, men tordes icke taga den, utan tog en, som var uppskuren. Han lirkade sig upp till forsen med köttlåret under tröjan och häfde det i, men hur han stirrade och väntade kom ingen strömkarl. „Det var för magert“, tänkte Torger, och nu gick han i flera dagar och grunnade på, om han skulle töras ta det feta. Till sistone tog han det också, och i forsen gick det. Sedan satte han sig på en sten tätt vid qvarnrännan och väntade, men strömkarlen ville icke komma. Björklöfvet stod så friskt och doppade sig i forsen, geten bräkte mot honom från bergsknallen, solen sken så rund och god rakt i anletet på honom. Gossen vardt sömntung der han satt, och förr än han visste ordet af, segnade hufvudet ned på gräsbacken och han somnade.
Bäst som det var spratt han upp. Midt i den hvita, skummande forsen reste sig en man med harpa i hand. De röda solstrålarne föllo på den taggiga kronan, på det isgrå skägget, den silfverhvita kappan, på de glittrande strängarne. Och det slog samman öfver honom som ett enda sus och brus, det var som om skog och mark och fjell tillrat i bara toner. Gossen blef så lefvande rädd, att han tog i att springa. Det var sena qvällen, när han kom hem. Han
- ↑ Så kallas i Norge de alltid enstaka liggande, på stolpar uppförda visthusen.
