tordes icke nämna ett ord om hvar han hade varit, han tordes icke säga, att han hört strömkarlen spela,
— Nu säger jag dig, Jon, att du får se om staburslåset, sade modern, då hon stod och kokte gröten. Har det inte varit tjufvar i boden i natt, så heter inte jag Mari. Der hängde jag upp 8 köttlår, och nu är der inte mer än 6.
— Å — vill tjufvar ta sig in, så håller inget lås för dem, svarade Jon. Men Torger satt som en hönstjuf och gick stillfärdigt i säng.
En gång som Torger satt på en tufva och spelade för skördefolket, stod med ens en flicka framför honom, som om hon runnit upp ur jorden. Hon såg så småförståndigt på honom med två stora, runda ögon. Händerna hade hon på ryggen. Torger såg först bort på henne, och så nickade han. Flickan tycktes inte se det, hon bleg lika allvarsamt på fiolen. Andra dagen stod hon på samma fläck och likaledes med händerna på ryggen. Torger ville bort till flickan, men då sprang hon. Sedan kunde han vara viss om att finna flickan bland dem, som samlades kring honom om qvällarne, när han satt på dörrtröskeln. Hon stod alltid för sig sjelf och det var något underligt starkt hos henne, der hon stod så säkert med händerna på ryggen. Hon språkade icke med någon. Torger tyckte, att detta var underligt, och så följde han en qväll efter flickan. Då såg han, att hon smatt in på storgården hos Sylfest. — Han sporde far sin och fick så höra, att styfdottern der skulle vara hemkommen. Hon hade varit några år hos sin moster längre norr ut som fosterbarn. Hon hette Karin, och hon måtte det vara.
