småklokt, när hon tog till att tala som skolläraren, så att Torger måtte le. Men han vardt idigare till att läsa efter den dagen, och det gjorde så mycket, att han slet sig fram till att läsa för presten, fast han kom nederst på kyrkgolfvet[1]. Den dagen stod Karin öfverst, och Torger tänkte för sig sjelf: en kommer allt längre fram i verlden med boken än med fiolen.
Andra Stycket.
Torger var i den ålder, att han tog till att tänka på flickor. Men än mera tänkte han på visor. Han tyckte att det lockade och sjöng både från skog och mark, men allra mest inom honom sjelf, när han lät igen ögonen. Han mindes strömkarlens spel, och efter den tonen sökte han i alla sina egna visor, men han fann den aldrig. Ibland tyckte han sig hafva funnit den och den visa han sist hade gjort var alltid den bästa, men der var ändå något som felades, och så kände han, att han bar något oförlöst inom sig, och att detta just var det djupaste. Men glad var han. Lifvet låg så solblankt för honom, och han slapp att slita på lexan i skolan och for presten. Fadern gaf honom lof att ställa för sig som han ville, och så drog han med fiolen omkring i skog och mark. Och
- ↑ I Norge uppställas nattvardsbarnen vid storförhöret efter deras olika kunskapsmått.
