8
Sedan kom hon också i skolan, och då vardt han känd med henne. Hon var tyst af sig der också och ville sällan vara med i leken. Men hon var så glad åt böckerna och vardt snart den första både till att läsa och skrifva. En gång de råkade vara ensamma talade hon till honom.
— Skall du bli spelman, du? sade hon.
— Jag skulle väl det, svarade han.
— Det är väl roligt det?
— Det är det. Har du håg att bli spelman?
— Hm — jag skall bli qvinnfolk jag.
— Tycker du det är roligt då? sporde Torger skälmaktigt,
— Hm — sade Karin och log.
— Tycker du det är roligt att höra på? sporde han åter.
— Ja, det är det nog — och mest när du spelar.
— Du skall stjäla dig upp om qvällarne, så skall jag spela för dig.
— Tack, bara inte far kommer efter mig.
— Är han stridig mot dig, far din?
— Han säger, att jag inte får ha någon ting med dig att göra.
En annan gång sade Karin till honom: — Du är klen till att läsa.
— Tycker du det?
— Skall jag hjelpa dig?
— Tack, jag skall nog hjelpa mig sjelf. Men jag håller mig hellre till fiolen. Det är inte alla, som ska bli prester heller.
— En kan godt göra två ting om sender, och „kunskap är vishetens mor“, sade skolläraren i dag. Karin nickade så allvarsamt och