Sida:Den bergtagne.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

bara får fresta, och nu vill jag fresta. Torger gjorde ett kast med hufvudet.

— Men du känner då inte stort till flickan, sade fadern, då han såg, att Torger tog det allvarsamt.

— Jag vet då så mycket, att hon är den enda, som begriper sig på mitt spel, sade Torger.

— Jag har inte något mot flickan, jag, svarade fadern, du kunde fått den, som värre var. Men du känner till Sylfest och vet hur det är oss emellan. Jag vill inte gerna hafva något med den karlen att göra.

— Karin är inte af hans ätt, svarade Torger. Du vet, att hon bara är styfdotter, och jag tänker han är glad att släppa henne från sig.

— Kan vara, men inte upp till oss.

Torger satt en stund. All den årslånga orätt, som skilde gårdarne, rann honom i hågen. Så vill jag ut och färdas, far. Jag gitter inte vara här i bygden längre.

Jon bet litet i läppen. Du skall få fara, om du lofvar mig hvad jag nu säger: du skall läsa Fader vår morgon och qväll, du skall inte smaka bränvin, du skall inte bruka knifven om du blir ond, du skall inte låta dåra dig af loford, och du skall inte skämta för länge med flickor.

Torger lofvade det, och så for han med fiol-lådan på ryggen och matsäckspåsen på ena axeln.

En god tid efter mötte Jon Karin på vägen.

— Jag skall helsa dig från Torger, sade han.