14
— Tack. Är han sjuk?
— Han är bortfaren.
— Så.
— Han tjenar stora penningar med fiolen i grannbygderna, sade Jon. Han har spelat kapp med Luraasen och Knut Harding och bytt polskor med dem.
— Han var duktig till att spela.
— Jag skrifver till honom i morgon.
— Du får helsa.
— Tack, det skall bli. Farväl.
Den vintern frestade Jon att komma så mycket som möjligt i lag med Karin. Han sporde också andra efter henne, när det kunde bära så till, och han hörde icke annat än att det var en bra flicka på alla vis. Det enda kunde vara, att hon var väl stillfärdig af sig. Hon trifdes just inte hemma, menade folk, ty både styffadern och hans söner voro elake vid henne, och hennes mor vardt kastad mellan dem som en vante. Hon hade då också tagit Sylfest bara för penningarne, för hon hade varit enka och visste inte huru hon skulle få bergning åt sig och sin lilla flicka.
Då det led mot våren och längtan kom i luften, fick Jon ett gråtmildt bref från Torger, om att han trånade så efter hemmet, men han tyckte inte att han kunde komma, så länge det var så ovisst med Karin. Nu hade han rönt, hur det var fatt med honom, och funnit att ju fler flickor han såg dess mer måtte han tänka på Karin. Nu var hon så gammal, att det snart kunde komma en annan och taga henne, och då finge Torger aldrig en glad dag mer. Dertill skulle fadern tänka på att det skulle vara bra för honom, som for och flög så
