mycket omkring bland flickor, att vara fäst vid en. — Jon satt länge med brefvet i handen. Han tyckte det hade skäl för sig, det som Torger skref, och isynnerhet det sista. Men så bad sonen honom att han skulle gå till Sylfest och få ett visst svar, så att Torger kunde ha något att rätta sig efter, när han nu kom hem. Detta var det värsta. Förleden vår hade Sylfests söner dämt upp bäcken, så att den svämmade öfver Jons egor; de hade rätt som det var stält grinden öppen, så Sylfests kreatur kommo in på grannens gärden, och hustrun måtte fara af efter dem och hafva ut dem många gånger om dagen. Och detta var ändå det minsta. Sylfest hade gått i vägen för Jon och gjort honom skada på alla möjliga sätt. Det hade varit tal om att välja Jon in i kommunalnämden, men Sylfest hade hindrat det. Jon hade tänkt på att köpa sig några hundra gödda oxar, som skulle skickas till England. Sylfest kom på det, slog af några riksdaler och fick hela handeln.
Jon satt med brefvet i hand och grunnade. Han låste ned det i kistan och tog fram det igen. Det var först en vecka efter, som han en qväll tog helgdagskläderna på sig och gick ned till Storgården. På vägen grunnade han på om det icke skulle vara möjligt att reda upp saken med ängen. Han var viss på att hela bygden skulle hålla med honom och gerna gå ed på att hälften hade hört till hans ätt, tills Sylfests folk hade tagit den med mened.
Så dunkade han på dörren och steg in. Ett spefullt löje for öfver Sylfests anlete, då han reste sig och sade: är han ute och går?
