18
i ögonen. Då kom med ens en vindil, som lyfte hela huset, rutorna sprungo sönder, allt som hängde på väggen damp ned, sängarne ristades — så kom ett fasligt dån, som om himmel och jord brakat i hop. Herre Jesus! ropade Jon och sprang ur sängen, han såg genom fönstret något som en vidunderlig stor orm sno och vända sig, lågande som eld. Så vardt allt stillt.
Då det ljusnade stod Jon vid fönsterstolpen och såg ut. Hvar var Storgården? — Sylfest, hela hans ätt, penningar, kreatur, egor — alltsamman var bortsopadt, struket från jorden på en enda natt. Men hälften af ängen, den som med rätt hörde Jon till, låg oskadd och vette intill Jons gärdesgård. Skredet hade gått rakt efter bäcken, som hade varit gränsskälet förr i tiden. Blek stod Jon der, han knäppte bara i hop händerna om fönsterstolpen, en tår kom rinnande — det var Vår Herre, som hade dömt mellan honom och Sylfest!
