Hoppa till innehållet

Sida:Den bergtagne.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
19

Tredje Stycket.

I lång tid språkade de i bygden inte om annat än denna händelse, som det var att vänta. Det var mången, som kommit till skada på åker och äng, men det var smått alltsammans mot det som händt med Storgården. Och bönderna tänkte på huru det varit med den ätten genom alla åren, och de funno att den hade lagt orätt till orätt.

Den enda, som kommit undan, var Karin. Hon hade just samma qväll, innan Jon kom, fått en så underlig ängslan på sig. Det kom för henne att mostern visst måtte vara sjuk, och hon bad så om lof att få gå dit. Nu hade det gått bud efter henne.

De höllo på att gräfva i skredet och skulle försöka draga fram liken. Mest hela bygden var tillstädes med hästar och folk. Många ord mältes inte vid det arbetet. Hittade de något, så bara pekade de och drogo det tyst fram. Men skredet låg der stort och mätt, likt ett vidunderligt bergtroll, som låg på sina skatter. Det var inte mycket de hittade.

På en stor sten midt i skredet satt en ung flicka. Det var Karin. Hon hade händerna i knäet och stirrade på något, som låg framför hennes fötter. Det var liket efter modern, som var framgräfdt. Hon låg så fredligt, mest som hon sof; inte en lem var sönderkrossad på henne. Hon hade väl inte heller haft stort emot att göra det bytet, hon nu hade gjort. Solen sken så varm och mild på den unga flickan och gled bort öfver det bleka anletet, som låg på stenen.