IV
folklifvet som folkspråket, medan han derjemte mottog starka intryck från den fornnordiska sagoverlden. Grunden till den egendomlighet, som senare vardt den för hans lif bestämmande, var sålunda redan lagd, innan han vid ynglingaålderns början sjelf blifvit medveten om hvilken den grund var, på hvilken han borde bygga vidare. Som ung student, hvilket han blef 1859, led han af den barnsjukdom, hvilken den norska, diktningen lyckligt genomgått, men som ännu stundom griper dess ämnessvenner: en ensidig och undergifven vördnad för den danska skönhetsläran och de danska föredömena och ringaktande af hvad Norges vitterhet frambragt, såsom rått och formlöst. Af denna riktning dömdes som odlingsfiendtligt Ivar Aasens och Vinjes "Maalsträv", en "sträfvan", som genom den förres rika ordboksarbete och bådas diktning gaf det första uttrycket åt den nu af allt flere ställda fordran, att det, norska folket skall börda sitt eget mål som skrifspråk i danskans ställe. Om denna fordran (motsvarad af andra lands språkliga rörelser, såsom fennomanien och den flamländska, platt-tyska och provençalska diktningen) står ännu en skarp strid, ehuru nu endast mellan tvenne olika meningar om hvad, som är nationelt norskt eller icke. Denna strid rör sig främst om, hvad som verkligen utgör det norska språket, om detta kan bevisa sin tillvara som en enhet danad af de särskilda bygdemålen, och om, i fall dylika bevis kunna lemnas, något berättigadt finnes i folkspråkets sträfvan att uttränga det språk, hvilket
