komma före. Och Torger voro de nu liksom litet högfärdiga öfver, och tyckte det var rart att de kunde föda en spelman, så han slapp att stryka omkring utsocknes. Och så fick han rätt som det var sändningar, än en kalfbringa, eller några marker smör eller ett stop mjölk. Torger var alltid så glad och godvulen, att alla blefvo hågade att hjelpa honom. Så gick det till, att Torger lade i hop penningar de första åren. Och Karin var duktig till att ställa och tjente också till huset med att leja sig ut till bakhjelp och skurhjelp vid helgarne. Blommorna bakom glasrutan i den lilla stugan trifdes godt, och kom du dit in en Söndagsmorgon när Torger tog fiolen från väggen och spelte en psalm, medan Karin i sina heldagskläder satt och sjöng, så skulle du känt att der var godt att vara.
Den första sorg, som träffade dem, var att deras lilla årsgamla flicka dog ifrån dem. Torger stod inte till att trösta och var inte god till att röra fiolen på flere dagar. Karin tog det mera stillt, och det var hon som måste lugna mannen. Men ett par år efter satt Karin med en röd och trind gosse på knät, och han fick namnet Jon. Det var nätt och knappt att farfadren fick se honom, för gamle Jon var blifven hårdt sjuk. Det gick en farlig sot i bygden, och Jon strök med. Torger och Karin voro hos honom med lille gossen, och gamle Jon dog glad och nöjd. Hans hustru, som trofast hade vakat öfver honom på det sista, vardt smittad, och en månad efter följde hon honom. Det sista hon bad Karin om, var att hon skulle hålla på styfrarne och lägga i hop i de goda åren medan de än voro så få. Och kunde hon så få
