26
Torger till att i tid taga sig för något nyttigt, så voro det väl. Men Karin menade att det var likare att ge bort slantarne till dem, som behöfde dem mera, och Vår Herre skulle nog hjelpa dem fram, som han hade gjort hit till dags. Och Gud sjelf hade gjort Torger till spelman, och det skulle han vara. Då suckade den gamla och ristade på hufvudet. Karin talade sedan om detta för Torger, och han kunde inte annat än le och säga: ja mor, hon var sig lik till det sista!
Nu var det Torgers äldste bror, som fick gården. Han hade länge slagit sig på fårhandel, och det gick inte rätt bra för honom att sluta med den saken. Men Torger satt glad och lycklig i sin stuga och skrattade hvar gång lille Jon skuttade i mor sins knä, när fadern spelade på fiolen. Det är spelmansgry i honom med, tänker jag, sade Torger.
Sålunda gingo några år igen. Karin stälde med det lilla jordbruket, när Torger inte var hemma, och hon gjorde det bra, för hon var icke rädd för att taga i hvad det än skulle vara. Ingen fattig man gick ohulpen från deras dörr, för så ville Torger ha det. Om andra voro goda mot dem, skulle de vara det mot andra igen.
Så var det en qväll som Torger kom hem och Karin var mer tyst af sig än vanligt. Står det på något, Kari? sporde han.
— Å nej, inte annat än att bror din varit här och klagat sin nöd. Han har varit ovålig i en handel, mistat stora penningar och nu skulle han ut med 30 daler[1] om en vecka, annars panta de i gården.
- ↑ En norsk daler är 4 kronor.
