28
Femte Stycket.
Det var kommen ny prest till socknen. Han var en af dem, som tro att de predika kristendom, bara de slå folk till gagns med Moses’ stentaflor. Hvar dag predikade han till kristna, som om de varit bara hedningar. Han hade i sin ungdom fört ett vildt lif, men så hade han med ens blifvit väckt. Det var en svår tid för honom. Hans vänner trodde att han gått från vettet, ty bäst det var föll han på knä på golfvet, bad och grät. Om nätterna låg han och vältrade sig och vaknade upp i räddhåga; han drömde att djefvulen kom och tog honom lefvande. Han satt och läste i bibeln samt sjöng psalmer mest både dag och natt. Han unnade sig knappt nog maten och det var lite, det som han åt. Då det så stillnade inom honom och han kände frid med Gud, vardt han gripen af en sådan kallelse att vittna, så han måste ut och predika för alla de förvillade, som sorglösa gingo den breda vägen, liksom han hade gjort. Och det var eld i hans ord, så att han ref många med sig, och det gjorde honom än ifrigare. Så for då den unge mannen från bibelstund till bönestund och från bönestund till bibelstund. Knappt tjugo år gammal predikade han om honom, som först trädde fram som lärare när han var trettio. Det var som om han icke haft rast eller ro; han tyckte icke att han gjort sitt dagsverk, förr än han var så trött att han mest stöp. När han hvilade sig aldrig så litet, vardt han rädd att de gamla frestelserna skulle komma på honom, eller att han skulle