kallas lat i sin Guds tjenst. Och när han tänkte på alla de tusen menniskosjälar, som blefvo förtappade derför att medmenniskor glömde att vittna för dem om lifvets väg — o, då måste han väl arbeta! Hans vänner varnade honom att han icke skulle taga det för hårdt i förstone, annars blef han för fort trött, men han ville icke höra. Det lade han i Guds hand, sade han, och den unge aposteln kände en oslitlig kraft i sig. Han arbetade sig fram till examen och gick lika hårdt på med det. I flera år bodde han i hufvudstaden, gaf sig i tjenst hos „inre missionen“ och höll föredrag och bibelstunder ofta tre gånger om dagen. Men så kom bakslaget. Han hade varit stark som en stridskämpe, men nu ville icke kroppen längre vara med på det slitsamma arbetet. Han kände på sig, att anden vardt liksom torrare, tanken tyngre, hågen mindre stark; ordet flöt ej längre så lätt, ej heller föll det med samma makt. Han började predika sina predikningar om igen. Han hade sjungit så länge på samma visa, tills folk kunde henne. Det samlades icke längre hundratal för att höra honom. Då sade doktorn att han måste till landet, och han fick ett pastorat på landet, men landtluften kunde icke omskapa honom. Då han märkte att den gamla glöden var borta, sökte han blåsa upp den ur askan genom att taga i än hårdare. Hans predikningar blefvo mer och mer skrämselpredikningar med helvetet lågande bakom dem; det var krossande slag mot allt hvad han hade kallat lifsglädje, på den tid då han ännu inte hade omvändt sig. Genom samma eld, som han hade gått, skulle hvar man och qvinna gå, förr fans det för dem ingen frälsning att få. Om Söndagarne måste
