prestgården, voro de första, och så drog det sig, som ringarne i vattnet efter stenen, allt längre och längre norr ut. Men längst upp i socknen höllo de ännu vid det gamla; der hade de inte presten, som hvar dag kom stigande in genom deras dörrar och satte sina hvassa ögon i all deras dagliga gerning. Så skildes bygden i två hopar, som drogo hvar på sitt håll. Och så stod en hel hop midt emellan och lutade än till den ena, än till den andra sidan.
Men presten höll ögonen på nordbygden. Han hade sina spejare ute, som buro fram till honom både det som vardt sagdt och gjordt. Han menade att det skulle inte vara länge, förr än den bygden också skalf i hans händer.
— Hvad skall jag nu ta’ mig till Kari, sade Torger en dag. Nu äro de nye strängarne till min fiol komna till handelsmannen, men jag har inte en skilling att lösa ut dem med. Så vet du att vi äro skyldiga litet redan, så det blir väl i ett som allt en daler.
— Du får gå till bror din och låna så länge; vi skola nog snart göra rätt för oss.
— Menar du det? Jag är så skamsen att be om det.
Torger gick till brodern. Du vill väl inte låna mig en daler till nya strängar på fiolen, och litet annat smått?
Brodern såg hvasst på honom. Så gick han bort och såg efter om dörren var väl läst. Sedan suckade ban och sade: omvänd dig, omvänd dig från dina syndiga vägar, Torger.
Torger bleg på honom.
— Lifvet här nere skall vara kors och möda, men du far fram, som om det skulle vara
