— Jag vet inte om jag kan komma, sade Torger, för jag har inte annat än strunt till strängar på fiolen.
— Du får hälsa och säga tack, sade Karin. Han skall allt komma, för jag ska’ ställa honom strängar i qväll.
Fram på qvällen gick Karin till handelsmannen och löste ut strängarne. Hon hade sitt likaste förkläde när hon gick bort, men när hon kom hem hade hon inget.
Sjette Stycket.
Bröllopet höll på som bäst. De dansade och skrattade och roade sig. Torger var kommen i godt lynne igen och var så qvick och skämtsam, som en sällan hade sett honom. Karin var icke med; hon blef häftad, som de skulle i väg, så hon kände icke följa med, men gick det an, skulle hon komma senare. Presten hade stämt folk till en bibelstund i en af granngårdarne. Det viste de, men brydde sig inte stort om det. Der voro många på bröllopet, som haft anletet i allvarsamma rynkor då de kommo, men allt efter som det led hade rynkorna slätats ut, och de blifvit sig lika. Det led redan in på natten den första dagen; springaren[1] gick raskt; Torger satt glad i hågen och spelade, samt stampade takten med foten. Då, innan de
- ↑ En mycket allmän norsk folkdans.
